När man tänker tillbaka på hur mitt liv har varit så kan jag med lättnad säga att jag känner mig mer självsäker nu. Var inne på min Bilddagbok, och det är sjukt hur mycket negativt jag hittade. Jag hittade en massa gamla inlägg om att jag inte gillade mig själv. Visserligen så kan jag ibland känna mig misslyckad, men det gör alla ibland. För att känna sig lycklig måste man först vara olycklig, och jag tror att jag börjar komma över stadiet "jag hatar mig själv". Grundskolan var inte rolig för min del, det var en massa strul osv. Kompisar svek, man blev utfryst, jag kände mig totalt missförstådd och jag kände att jag inte passade in i klassen. Jag hade en vän, Emelie, och vi bråkade en massa, blev vänner och bråkade igen. Jag hade visserligen My och Elisabeth också, men dem två var med vararndra och jag kände mig mer som en "back-up". Emelie var min vän, hon ville vara med mig. Hon bytte klass i 9:an tror jag, och jag blev jätteledsen.. Därefter hatade jag skolan.

Nu menar jag inte att dem i min gamla klass var elaka mot mig. Det var dem verkligen inte! Det var jag själv som sabbade allt, jag som då var så himla blyg tog aldrig kontakt. Jag satt ensam, jag gick ensam. Jag trodde aldrig att gymnasiet skulle bli så bra som det faktiskt blev! Visserligen var jag så blyg att jag inte ens vågade titta någon i ögonen. Men efter ett tag kände jag att: Nää, nu ska jag fanemig inte bara sitta!
Jag blev vän med några i min klass, människor jag aldrig trott jag skulle bli vän med. Jag öppnade mig och kunde vara Linn, den galna sjuka bruden jag faktiskt är! Efter halva 1:an bytte vi till den inriktning vi valt. Jag hamnade utav misstag i Häst-Häst i stället för Häst-Samhälle. My övertalade mig att stanna i Häst-Häst. Inte visste jag då att det skulle bli det bästa jag gjort! Alla underbara människor som går där, det är sjukt! Visserligen blir det bråk i klassen, men jag kan öppet säga att jag aldrig bråkat med någon i klassen. Jag är neutral, jag håller mig inte till ett gäng. Jag är med alla i princip. Det är lite synd att klassen är så pass uppdelad som den är, alla är ju så himla trevliga.. Alla höll ihop i början, men som med allt tröttnar folk. Efter det blir det sk.a "packter" mellan varandra. Man ska typ tillhöra en grupp. Jävligt tråkigt..

Gymnasiet fick mig att öppna upp mig. Jag kan nästan snacka med alla, jag är dock fortfarande lite försiktig och tyst utav mig. Alla säger att det är synd att jag inte öppnar upp mig mer, och det tycker jag också. I och med att jag fått bättre kontakt med tjejerna i min nuvarande klass än i grundskolan så har jag faktiskt varit på fester osv. Blir fortfarande jätteförvånad när någon frågar mig om jag vill på fest. Blev aldrig det på högstadiet, typ. Kanske en enstaka gång.. Tycker att det är sjukt kul med fester! :D

---

Inlägget blev kanske liite långt..
Men meningen med inlägget är.. Att jag känner mig bättre inombords.
Tack alla ni som fått mig att öppna upp mig själv! Ni är bäst! :)