Det var meningen att jag skulle skriva igår, men jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva.
När jag sedan läste Linns inlägg om att känna sig splittrad, att man inte vet vad man ska göra, kunde jag inte göra någonting annat än att känna igen mig. Tydigen ska man veta exakt vad det är man vill göra med sitt liv redan som 18-/19-åring. Det är kul att det finns personer som vet vad man vill göra redan vid den åldern, men vad ska man göra om man fortfarande vandrar i mörkret? Det mest uppenbara vore om man kunde jobba, men det finns inte många jobb nu. Var ska man ens börja någonstans?

Det är meningen att man ska växa upp nu, men varför ska man behöva bli såhär pass pressad?
Visst, man har "åldern inne", men å andra sidan har man spenderat 13 år i skolan. När ska man behöva spendera tid för sig själv?
Jag började plugga på universitetet direkt efter att ha tagit studenten, men det var främst för att det inte fanns någonting annat för mig att göra. Som tur är pluggar jag en kurs som jag tycker är rolig och intressant, men med tanke på att jag mer eller mindre bara gör det för att jag inte hade någonting annat att göra har jag inte den motivation som jag egentligen vill ha.

Man ska inte behöva basera sina val för att man är splittrad, eller för att man känner att det inte finns någonting bättre att göra. Tyvärr är det så verkligheten ser ut för många.

Eller är det bara jag?

En flum-bild tagen tidigare idag

//Lisa

Jag och Linn kom överens för ett par månader sedan att jag skulle gästblogga hos henne varje fredag, och med tanke på att hon börjat blogga igen ska även jag sätta igång. Frågan är om det är bra eller dåligt...

Det är många som fyller år nu, och det är inte konstigt med tanke på att vi närmar oss Sveriges vanligaste födelsedag (10 april). Jag fyller visserligen inte år förrän om några månader, men det känns konstigt att jag fyller 20. Det som är ännu konstigare är att jag ser fram emot det. Många ser sig själv som gamla, men när man tänker efter är man inte ett dugg gammal vid 20. Att jag lätt får stela leder, har ryggont, att mina händer darrar lite mer nu än vad de gjorde för sju år sedan och att jag älskar att läsa gamla romaner (romaner från främst 1800-talet) kan vi se förbi -- när det kommer till kritan är man trots allt bara så gammal som man känner sig. Om man känner sig gammal när man är 18/19/20 år kanske man ska tänka om. Om inget händer (att man inte blir sjuk eller dödad i en olycka etc.) lever man med stor sannolikhet vidare i ytterligare 50-60 år. Är det bara jag som tycker att 20 år är som en fjärt i vinden jämfört med det?

Det är så många som går runt med dålig självkänsla, tjejer som killar. Även jag har gjort det, och även om det kommer dagar då det svackar måste jag ändå medge att jag har lyckats få bättre självkänsla under de senaste åren. Dels handlar det om att jag fick en idé och fokuserade på tre saker hos mitt utseende och ytterligare tre egenskaper jag ansåg var bra. Bara att göra någonting så enkelt kan göra en stor skillnad.
Men samtidigt handlar det även om att jag lärde mig att det är okej att vara stolt över sig själv.

Om man tänker efter har man ingen rätt att vara stolt över sig själv och det man åstadkommit. Om man är det kallas man för arrogant. Om man tycker att man själv är söt, snygg eller sexig får man höra att man är ful. Det är istället när man säger att man är missnöjd som man får höra att man inte har någonting att vara missnöjd över. Varför ska man inte kunna tycka om sig själv och höra "Du har rätt"? Handlar det om avundsjuka och osäkerhet, eller är det ren idioti? Framför allt tjejer kan vara väldigt dåliga på det här; det är först när jag stolt visat upp vem jag är, att jag är stolt över vad jag åstadkommit och att jag inte skäms över mina kurvor som jag fått ta emot mer kritik än vad jag ick för fyra år sedan då jag såg mig själv som ful och fet.

Vi måste bli bättre på att se varandra för de vi är. Det är bättre det än att försöka leta efter brister för att man inte "uppfyller kraven".
Får man ett G på ett prov har man lika rätt att vara stolt som den som fick fullpott.
Även om man är mullig/kurvig har man lika stor rätt att visa att man inte skäms över sin kropp som den som är smal.

Var stolt över den du är, och för den kropp du har, för det är någonting som inte kan tas ifrån dig!

//Lisa

Jag och Linn -- även kallad Svampen även om hon inte är så värst förtjust i det -- har kommit överens om att jag ska skriva här hos henne varje fredag och hon ska göra likadant hos min blogg. Jag hoppas att det kommer att uppskattas :)

Så vem är jag?
Jag gillar att se mig själv som en graciös person trots att jag är bland de klumpigaste tjejerna man kan hitta. Mitt namn är Lisa, och jag har känt Linn de senaste sex åren. Jag är drygt ett år äldre än Linn trots att jag på flera plan ser ut att vara yngre. Tyvärr är det smällen man får ta när man har ett ansikte som en 16-åring, men jag måste medge att det är en förbättring om man jämför mig för några år sedan då jag såg ut som en femtonåring.

Tyvärr är jag inte så bra på att ge beskrivningar på hur jag är som person; jag gillar att se mig som lojal, men samtidigt är jag duktig på att glömma bort att höra av mig till människor. Jag gillar att se mig som smart och ödmjuk medan andra beskriver mig som arrogant. Att jag gillar att se mig själv som ödmjuk stärker bara bilden av att jag är arrogant, så det kanske finns en poäng i det trots allt. Jag beskrivs även som snäll och generös, men samtidigt beror det på hur man ser det och i vilken situation jag befinner mig i.
Någonting som karaktäriserar mig (bortsett från att jag gillar att använda ord jag hittat i synonymlistan på "Word") är att jag har väldigt starka åsikter och att jag står för dem. Jag är väldigt öppen för utveckling vilket gör att även mina åsikter förändras över tiden, men det betyder inte att jag inte står för dem -- det innebär bara att jag ångrat att jag yttrat dem, och att jag skäms över att tidigare tänkt på ett speciellt sätt.

Men vi lämnar det bakom oss nu; ni får själv skapa en egen uppfattning om mig i senare skeden. Jag tänkte istället berätta något om Linn som ni (kankse) inte redan vet.
Frågan är bara vad man ska skriva. Jag får trots allt inte glömma bort att hon kommer att läsa det här, och att hon har "makten" att radera det.
Det kanske är bäst att jag är tyst, då :p

Om ni är intresserade av att kika in hos min blogg är det bara att klicka här :)

//Lisa