Det var meningen att jag skulle skriva igår, men jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva.
När jag sedan läste Linns inlägg om att känna sig splittrad, att man inte vet vad man ska göra, kunde jag inte göra någonting annat än att känna igen mig. Tydigen ska man veta exakt vad det är man vill göra med sitt liv redan som 18-/19-åring. Det är kul att det finns personer som vet vad man vill göra redan vid den åldern, men vad ska man göra om man fortfarande vandrar i mörkret? Det mest uppenbara vore om man kunde jobba, men det finns inte många jobb nu. Var ska man ens börja någonstans?

Det är meningen att man ska växa upp nu, men varför ska man behöva bli såhär pass pressad?
Visst, man har "åldern inne", men å andra sidan har man spenderat 13 år i skolan. När ska man behöva spendera tid för sig själv?
Jag började plugga på universitetet direkt efter att ha tagit studenten, men det var främst för att det inte fanns någonting annat för mig att göra. Som tur är pluggar jag en kurs som jag tycker är rolig och intressant, men med tanke på att jag mer eller mindre bara gör det för att jag inte hade någonting annat att göra har jag inte den motivation som jag egentligen vill ha.

Man ska inte behöva basera sina val för att man är splittrad, eller för att man känner att det inte finns någonting bättre att göra. Tyvärr är det så verkligheten ser ut för många.

Eller är det bara jag?

En flum-bild tagen tidigare idag

 

//Lisa

 

Är lite uttråkad just nu, är nämligen ledig i 3 veckor nu. Sedan är det studenten!
Helt jävla sjukt att man tar studenten om mindre än 3 veckor..? Det känns som att det inte var länge sedan jag började i ettan på gymnasiet. Vad ska man göra efteråt då? Ska man plugga vidare, skaffa jobb eller något helt annat..? Känner mig ganska splittrad just nu. Man har en sådan stor press på sig när det gäller ens framtid. Blir nästan lite illamående utav tanken. Snart kommer man vara arbetslös, om jag inte lyckas hitta jobb. Vet att jag ska sommarjobba, men sen då? 

USCH! Hatar att tänka på framtiden..
Ska ut och ta en promenad istället!

Linn

Jag och Linn kom överens för ett par månader sedan att jag skulle gästblogga hos henne varje fredag, och med tanke på att hon börjat blogga igen ska även jag sätta igång. Frågan är om det är bra eller dåligt...

Det är många som fyller år nu, och det är inte konstigt med tanke på att vi närmar oss Sveriges vanligaste födelsedag (10 april). Jag fyller visserligen inte år förrän om några månader, men det känns konstigt att jag fyller 20. Det som är ännu konstigare är att jag ser fram emot det. Många ser sig själv som gamla, men när man tänker efter är man inte ett dugg gammal vid 20. Att jag lätt får stela leder, har ryggont, att mina händer darrar lite mer nu än vad de gjorde för sju år sedan och att jag älskar att läsa gamla romaner (romaner från främst 1800-talet) kan vi se förbi -- när det kommer till kritan är man trots allt bara så gammal som man känner sig. Om man känner sig gammal när man är 18/19/20 år kanske man ska tänka om. Om inget händer (att man inte blir sjuk eller dödad i en olycka etc.) lever man med stor sannolikhet vidare i ytterligare 50-60 år. Är det bara jag som tycker att 20 år är som en fjärt i vinden jämfört med det?

Nej, här ska ingen rullator fram.
Åtminstone inte på ett bra tag ;)

//Lisa

Har numera börjat blogga - igen!
Efter mycket tjat från olika håll samt eget intiativ så är det därmed formellt att jag är igång! Det är mycket som hänt sen sist.. Tar min travlicens, studenten närmar sig med stormsteg, min farmor har dessvärre avlidit och massa mer. Dock tänker jag inte skriva upp sådant som ni missat! Mohaha!

Linn